Efterstarr är ett tillstånd som kan uppkomma en tid efter en gråstarrsoperation. Vid operation av gråstarr lämnar man kvar den hinna som ligger runt linsen, den så kallade linskapseln. Denna hinna kan bli grumlig, på samma sätt som linsen blir grumlig när man drabbas av gråstarr.

Det är relativt vanligt med efterstarr. Ungefär var femte person som behandlas för gråstarr får symtom på efterstarr. Symtomen uppstår nästan direkt efter operationen, men märks först efter en viss tid, ibland efter ända upp till två år. Om man upplever sämre syn och en ökad ljuskänslighet en tid efter gråstarrsoperationen är risken stor att man har drabbats av efterstarr.

För att få bukt med efterstarr använder man laserbehandling. Behandlingen tar bara några minuter och kan utföras under ett vanligt läkarbesök på ett sjukhus som har den typ av ögonlaser som krävs för behandlingen. Någon bedövning är inte nödvändig. Den enda förberedelsen inför behandlingen är att ögonläkaren droppar pupillvidgande medel i ögonen.

Grå starr är en synnedsättning som drabbar de flesta äldre personer någon gång i livet. Grå starr, eller katarakt som är en annan benämning på tillståndet, innebär att linsen grumlas genom att cellerna sakta dör och antar en grå färg. På grund av detta förlorar linsen en del av sin förmåga att släppa in ljus till näthinnan. Synnedsättningen sker dock gradvis och det kan vara svårt att märka någon skillnad dag från dag.

Även spädbarn kan drabbas av grå starr. Om man märker förändringar i barnets ögonfärg och/eller om barnet verkar extra ljuskänsligt måste åtgärder vidtas omedelbart för att barnet inte ska riskera att få en permanent synnedsättning.

Lyckligtvis finns goda möjligheter att bli av med grå starr. Standardlösningen är en operation där linsen sugs ut och ersätts med en lins av syntetmaterial. Det är ett ganska enkelt ingrepp som bara tar mellan tio och 20 minuter att genomföra. Faktum är att operation mot grå starr är det vanligaste kirurgiska ingreppet. Det genomförs nära 100 000 operationer mot grå starr årligen.

Brytningsfel är ett samlingsnamn för alla mindre och större avvikelser i ögats brytningsförmåga. Närsynthet och långsynthet är två vanliga typer av brytningsfel. Astigmatism är ett brytningsfel som beror på att hornhinnan har en onormal krökning. I stället för att vara rund liknar hornhinnan mer formen av en amerikansk fotboll. För många inträffar felet när ögat växer under de första levnadsåren, men rubbningen kan också inträffa som en följd av skador på ögat. Man ska vara särskilt uppmärksam när det handlar om astigmatism hos barn. Ett öga som har drabbats av astigmatism kan nämligen förlora delar av synförmågan, vilket kan leda till synsvaghet (amblyopi).

Astigmatism innebär att ögats ljusbrytningsförmåga inte fungerar på samma sätt i alla riktningar. En person som har astigmatism kan alltså exempelvis vara både närsynt och långsynt. Astigmatism åtgärdas ofta ganska enkelt med glasögon i form av cylinderglas. Operationer med laser, såsom LASIK eller LASEK, är också bra alternativ.

En stor del av den svenska befolkningen har någon form av översynthet, eller långsynthet som är en annan benämning på tillståndet. En översynt person ser bra på längre avstånd medan det kan vara svårt med skärpan på kortare avstånd. En översynt persons ögonglob är något för kort eller så är ögats brytande system försvagat. Ibland kan översyntheten bero på en kombination av dessa två orsaker.

För de allra flesta innebär långsyntheten inget större problem. Speciellt barn och ungdomar har förmågan att justera brytningen genom att ackommodera linsen. Detta sker automatiskt och omedvetet. I medelåldern, då linsens flexibilitet försämras, samt vid medfödd grav långsynthet bör man dock använda plusglas i form av konvexa glasögon eller kontaktlinser. Om man inte använder hjälpmedel är det lätt att huvudvärk och trötthet uppstår eftersom ögats lins ständigt måste spännas för att bilden ska bli skarp.

Närsynthet, eller myopi, är ett vanligt förekommande synfel. Faktum är att det finns fler närsynta personer i Sverige än det finns personer med felfri syn. Ungefär var tredje svensk lider av närsynthet. Närsynthet innebär att man ser bra på kortare avstånd medan objekt på medellånga och långa avstånd blir suddiga och svåra att urskilja. En mer medicinsk beskrivning är att ögats brytning är för lång/stark, vilket leder till att skärpan hamnar framför näthinnan.

Närsynthet räknas som ett ärftligt synfel och kan uppkomma redan i tonåren. Därefter försämras ofta synen inte förrän i medelåldern då ålderssyntheten träder in.

För att ge en närsynt person bättre förutsättningar att se bra på långre håll använder man sig av minusglas i form av glasögon eller linser. En ögonoperation kan också vara ett alternativ.

För att bestämma graden av närsynthet använder man sig av dioptrier, det vill säga styrkan av det glas som krävs för att få en skarp bild. Närsynthet som kräver glas med en styrka på -6 dioptrier eller mer brukar benämnas grav närsynthet/myopi. Om man har grav myopi löper man större risk att drabbas av mer allvarliga komplikationer, till exempel näthinneavlossning.